1727-1788 British Thomas Gainsborough Locations English painter, draughtsman and printmaker. He was the contemporary and rival of Joshua Reynolds, who honoured him on 10 December 1788 with a valedictory Discourse (pubd London, 1789), in which he stated: If ever this nation should produce genius sufficient to acquire to us the honourable distinction of an English School, the name of Gainsborough will be transmitted to posterity, in the history of Art, among the very first of that rising name. He went on to consider Gainsborough portraits, landscapes and fancy pictures within the Old Master tradition, against which, in his view, modern painting had always to match itself. Reynolds was acknowledging a general opinion that Gainsborough was one of the most significant painters of their generation. Less ambitious than Reynolds in his portraits, he nevertheless painted with elegance and virtuosity. He founded his landscape manner largely on the study of northern European artists and developed a very beautiful and often poignant imagery of the British countryside. By the mid-1760s he was making formal allusions to a wide range of previous art, from Rubens and Watteau to, eventually, Claude and Titian. He was as various in his drawings and was among the first to take up the new printmaking techniques of aquatint and soft-ground etching. Because his friend, the musician and painter William Jackson (1730-1803), claimed that Gainsborough detested reading, there has been a tendency to deny him any literacy. He was, nevertheless, as his surviving letters show, verbally adept, extremely witty and highly cultured. He loved music and performed well. He was a person of rapidly changing moods, humorous, brilliant and witty. At the time of his death he was expanding the range of his art, having lived through one of the more complex and creative phases in the history of British painting. He painted with unmatched skill and bravura; while giving the impression of a kind of holy innocence, he was among the most artistically learned and sophisticated painters of his generation. It has been usual to consider his career in terms of the rivalry with Reynolds that was acknowledged by their contemporaries; while Reynolds maintained an intellectual and academic ideal of art, Gainsborough grounded his imagery on contemporary life, maintaining an aesthetic outlook previously given its most powerful expression by William Hogarth. His portraits, landscapes and subject pictures are only now coming to be studied in all their complexity; having previously been viewed as being isolated from the social, philosophical and ideological currents of their time, they have yet to be fully related to them. It is clear, however, that his landscapes and rural pieces, and some of his portraits, were as significant as Reynolds acknowledged them to be in 1788.  Related Paintings of Thomas Gainsborough :. | Portrait of Henry Wise | Portrait of a Woman | Self-portrait | Mr and Mrs Andrews | Self-portrait with and Daughter |
Related Artists:
k. e. jansson
Karl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle. Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl. Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman. Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk. Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf. Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873. Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.
CARPI, Girolamo da
b. 1501, Ferrara, d. 1556, Ferrara His father Tommaso ( fl 1503-23) was a painter and decorator at the court of the Este in Ferrara, and Girolamo was trained in the workshop of Garofalo. He visited Rome in the early 1520s (Fioravanti Baraldi) and was in Bologna in 1525, where he worked with Biagio Pupini and Giovanni Borghese on the decoration of the sacristy of S Michele in Bosco. Around this time (1525) he painted the altarpiece of the Virgin Enthroned with Saints
Jacopo Di Cione
Italian Byzantine Style Painter, ca.1330-1398